Jag minns dagen som igår.
Det var en tidig November morgon.Jag gick sjungande på en gångväg i Rinkeby,på väg till mitt arbete.
Det var kyligt,första snön hade kommit.Det landade snöflingor i mitt ansikte.det knastrade under fötterna på mina lätta ben.
Kinderna var röda av kyla men jag kände mig varm inombords.
Jag bar en tårtkartong i min hand,med en sådan där god tårta,med grön marsipan.på tårtan stod det med sockrig gele
Morris 20 år.
Jag tog ett skutt och skrattade till.idag var en mycket speciell dag.jag hade nu fyllt 20 år.alla mina problem hade nu blåst iväg långt ut på havet.
Jag hade inte längre någon ångest.jag var nu vuxen och självständig.nu var vägen rak,utan gupp och för stora svängar.Nu levde livet och jag var fri.leendet bredde ut sig i mitt ansikte och jag tackade Gud för mitt nya liv.
Det jag inte visste,var att snart skulle mitt liv nästan ta slut.
Jag skulle sjunka långt ned i gyttjan och inte kunna komma upp till ytan.
Jag skulle kravla i leran och inte få luft.
Skulle inte kunna prata.skulle inte känna igen någon som jag kände.skulle tro att jag kände främlingar.
Skulle inte veta varken vem Maria eller Morris var.
Tappa fotfästet totalt????
Det var länge sen men ett minne som sitter kvar.