Jag uppmärksammar denna dag, har levt med diagnosen sen -92. Fick diagnosen Manodeppressiv vid 22 års ålder.
Låg då på Beckomberga sjukhus.
Minns så väl när läkaren i den vita rocken berättade om min diagnos. Tyckte då det var skrämmande.Har sen dess ätit Litium.
Mitt liv har varit guppigt men även ofta helt fantastiskt.
Vissa saker kan jag påverka men inter alltid.
Har lärt mig massor vad som är bra för mig i livet.
Men samtidigt som jag är väldigt stark så kan jag vara så skör som en gammal tunn porslinskopp.
Vissa stunder faller jag hårt, ordentligt hårt och en annan dag är allt så lättsamt.
Vissa dagar accepterar jag min sjukdom och en annan stund kan jag bara känna hat mot den.
Har ändå tur, för fast jag kan vara i en svår period med mycket ångest och mörker så har jag även härliga saker i livet som jag längtar efter och upplever.
För mig är inte min värld svart eller vit. Det kan vara svart som natten men ändå finnas ljus mitt i.
Är en kreativ person och har många strategier som jag lever med.
Idag denna dag har jag badat i Mälaren och varit och målat.Kan inte ha haft det bättre.
Blomtavlan här på fotot håller jag på med.
Jag fortsätter min resa med ibland vingligare bem och ofta med styrka och en stor dos av kärlek och framtidshopp
❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
