Igår var jag med om en svår begravning. Gjorde så ont och jag kände stark sorg. Ändå höll jag ett tal till min vän.
Skyndade mig hem och kröp ned i soffan. Efter några timmar snyftande i soffan så tänkte jag att jag måste göra något, något bra. Ville vara gladare när Thomas kom hem.
Frigjorde en hylla i vitrinskåpet, la ut två förpackningar fetvadd som skulle likna snö. Satte in batteri-ljus och det blev så fint. Sen skulle de gamla porslinstomtarna flytta in där.
Sen tog jag den rangliga vita Ikeapallen och klättrade upp på den. Det var vingligt men var vid gott mod, äntligen!
Öppnar överskåpet och sträcker mig på tå och tar lådan med min barndoms porslintomtar och även mammas jultomtar från när hon var liten.
Plötsligt får jag ett slag i huvudet av en tung spegel som stod uppe i skåpet som far rasande ner. Jag vinglar till och tappar kartongen med alla mina barndomsstomtar som jag älskat sen barnsben.
Jag hamnar på hallgolvet, ont i huvudet och är så lessen. Tomtarna är alla i 1000 bitar förutom en där det möjligtvis fungerar att limma fast foten. Den största av tomtarna.
Sitter och tjuter på hallgolvet och trevar efter alla bitarna. Är så lessen och jag som skulle försöka vara glad när min älskling kom hem.
Tur ändå att han kom just då och gav mig tröst.
Oftast är inte saker och grejor viktiga för mig.
Men älskade min barndoms jular. Mamma gjorde alltid så mysigt och fantastiskt. Nu får jag tänka på minnena av tomtarna när de satt där i köksfönstret under mina barndomsår.