Tänk om man som liten skulle veta om hur livet skulle te sig.
Allt vackert som låg framåt, den riktigt härliga glädjen, ekande skratten och varma kinder. Lättheten i kroppen, hopp som skulle bli verklighet och varma drömmar som kanske blev till sanning.
Sen det där onda som skulle bli svårt, och det hårda. Stunder man ville gömma sig eller dra täcket över huvudet.
Ledsamhet och sorg.
Mindre bra egenskaper och erfarenheter som skulle flytta in i kropp och själ. Besvikelser och ångest.
Jag är glad att jag inte visste om det som skulle vara svårt.
Ibland i nutid accepterar jag det som är värst.
Men inte alltid.
Jag älskar det som gjort och gör mig gott. Alla vackra minnen, möten och lyckorus.
Är en person som fått kämpa mycket och gör det än.
Kan känna sån tacksamhet över mitt liv och många runt mig.
Att livet har så mycket att ge.
Fick till mig ett ord idag – skörstark.
Vackert på något vis.
Som barn visste jag inte något om framtiden och inte heller idag som vuxen vet jag något om imorgon. Vill heller inte veta.
Det är en spännande resa och jag har bara idag men jag är full av drömmar och det bor ett hopp i mig.
Framtiden är ett oskrivet blad.