Vissa perioder blir det för mycket på en gång. Ideerna omfamnar mig stort och jag sätter igång. Har flera större projekt på en gång. Tror inte alltid det har med min sjukdom att göra mer är att jag bara är en sådan person.
Jag vill, jag vill och är kreativ.
Men när jag infunnit mig i dessa skapande processer faller jag lite lätt.
Kan ligga hemma med ångest och gråt. Det får vara så. Tårarna rinner och rensar min själ. Ångesten talar om för mig att vara still och den går över efter att jag kramat kudden ett tag.
Mitt liv är som att dansa på en smal lina men när jag faller så faller jag mjukt och kan resa mig igen, iallafall just nu
En eloge till min älskade som står ut. Ibland är jag inte så lätt att leva med.