Under långa och många stunder så har jag känt acceptans till livet och mina diagnoser.
Tänker särskilt på mitt Bipolära.
Men idag ville jag slå på det bipolära, hårt.
Min hälsa har börjat bli mycket bättre sista tiden och äntligen fått mer harmoni.
Då slår litiumet till och blir alldeles för högt I blodet.
Och allt vad det innebär. Då kände jag bara att jag blev så less. För ett högt Litium kan ge konsekvenser. Jag blev rädd,
ändringar och hit och dit.
Var lessen och arg en liten stund och kände absolut ingen acceptans. Nu är det bättre.
Jag gör det bästa av situationen och livet.
Tar det varligt och försöker se solen på himlen.
Satt i flera timmar på balkongen i solen med en stor vit kopp te i eftermiddag.
Var helt underbart.
Fortsätter framåt ett steg i taget.
Ett andetag i taget.
Gläds åt det lilla och det stora i livet.
Försöker att känna tillit.
