Jag var 20 år.Bestämde mig för att hälsa på min kollega i Indien.
Jag var livrädd för att åka,men samtidigt bestämd att sätta mig på flyget.
Ingen ville att jag skulle åka.
Känsliga lilla Morris,hur skall det gå.
När jag klev av planet i Bombay,överfölls jag av alla nya dofter och färger.Det var ett vimmel av folk på flygplatsen.Massor av färger och nya intryck.
Min kollega hade träffat en man,fast i smyg.Han var gift.Jag fick följa med på hemliga resor,med sig hade han en äldre man som sitt förkläde som var mitt sällskap.
Jag var omtumlad av kulturskillnad,de fattiga barnen som omringade mig.
Jag hade endast indiska kläder,då min väska försvunnit på vägen.
Hade svårt att äta med ena handen,sen torka rumpan med den andra.
Jag fick känna på dödsångest.Kände mig övergiven och ingen att dela mina intryck med.
Fanns en gullig kvinna i byn,där vi ofta åt.
Jag blev magsjuk,var ensam i det vita huset.Kröp på stigen i mörkret till grannkvinnan.jag trodde jag skulle dö.Kvinnans son hämtade byns doktor.Jag fick sju olika piller i olika former och färger.
Jag kräktes upp allt i hålet i golvet på gårdens toalett.
Jag kom hem till Arlanda och mötte min far.
Jag var ren men inte hel.
Det gick några veckor.sen insjuknade jag.Livet blev inte som innan.
Jag sjönk långt ned i dyn.
Det kanske hade hänt senare,men resan snabbade på allt.
Psykiatikern på sjukhuset sa bestämt.Det här händer aldrig igen.Det är Indienresans fel.
Men han hade fel…