Jag var 29 år,skulle strax fylla 30 när jag började på kroppsinriktad psykoterapi.
Hela livet mötte upp mig ganska snart.
Mötte min gamla ångest som vart instängd,långt där inne någonstans.
Skrev febrilt efter varje träff.Satt på ett fik vid Odenplan och pennan den brann.
När det nästan gått 2 terminer i terapi,så var min kropp i full galopp.
Allt ville ut från min själ.
Jag började att måla tavlor.Det blev nog över 100.
Jag skrev andliga dikter.
Färgen tog slut men inte orden.
Mot slutet var jag uppe dygnet runt och skapade,det fanns inget slut.
Hade två utställningar och samtidigt en konsert i en kyrka.
Jag gjorde en båt av pinnar.
Jag bakade och skapade.
Sen en dag sa min kropp stop.
Jag hamnade på stgöran.Det tog tid att stå på benen.
Fick en djup depression,tiden efter galoppen.
Mina ben tog mig nästan inte fram på vägen.
Magen var svullen.
Det växte finnar på hela hakan.
Dagarna samt nätterna var svarta.
Jag hade verkligen tyckt om mitt nya kreativa,starka jag.
Depressionen trodde nu att allt det roliga och härliga som hade känts kul och utvecklande nu hörde till ett tokigt jag.
Dimman låg tät runt Maria.
Det tog bra många år innan jag vågade släppa på rädslan och åter skapa på ett annorlunda sätt.
Nu har jag allt det där i livet,men med mer lagoma doser.
Jag får leva och känna samt vara kreativ i ett friskt Maria.
Fast den där historien gjorde ont var den stunden fantastisk och fri.
Fick utlopp för så mycket och till slut med den erfarenheten blev jag en lyckligare människa????????????