Jag hörde inte vad lärarna sa.
Satt och drömde.skapade mig en stor tjock bubbla runt mitt huvud och min kropp.
Stängde av.
Om läraren förklarade något så hängde jag inte med.
Tyckte om vår magister i mellanstadiet,han var sträng men ändå rolig.
Han cyklade varje morgon till skolan en bra bit i sin nerfläckade blåa målaroveroll.
Jag och min bästis hängde ofta kvar en stund på em för att snacka med honom.
Jag gick i extra lektioner när det gällde det mesta.till och med i gymnastiken.
Var klumpig,hade svårt med kordinationen och instruktioner förstod jag mig inte på.
Det var inte förrän jag kom i åttonde klass jag började förstå och hänga med.
Då gick jag i Råsunda skolan.
Det var när jag var så där liten,som jag bestämde mig för att jag inte kan och inte kan lära mig saker.
Det är som att det suttit en liten filur på min axel som slagit ned på mig och mina förmågor.
Arbetar fortfarande med den tanken nästan varje dag.
Och den där känslan att jag nog fortfarande inte duger precis som jag är.
Fast jag just nu förstår sanningen.Att jag är bra precis som jag är och att alla andra är det åckså.
Behöver ta mig över trösklar,ge mig in på svårare saker och utmana mig själv.
Och inte vara så lat,utan orka misslyckas flera gånger och ändå våga fortsätta
Kram på er därute????????????