Jag låg på St Görans sjukhus.Var deprimerad,satt fast i mina negativa tankebanor.Orkade inte livet.Dörrarna var låsta och många lugnande i min kropp.
Grät,var håglös,hittade inte framåt på livets gata.
Läkaren vågade inte ge mig antidepressiva,han var rädd för att jag skulle bli manisk.
Kroppen sjönk längre ned under de vita landstings lakanen.Ja madrassen nuddade nästan golvet.
Själen var mörk,väggarna och livet var av mörkaste skugga.
Det ända som höll mig uppe var mitt älskade barn.
Sjukhuset föreslog ect,elektricitet till hjärnan.
Först vägrade jag men ville överleva livet,så det blev så det fick bli.
Det hjälpte mig mycket.5 behandlingar sen var vägen framåt igen.
Detta är 10,11 år sen,minns inte riktigt.
Det har vart en lång väg att vandra och jag har inte gjort det själv,många vid min sida.Ibland tog jag 10 steg framåt,sen trillade jag en stund.Framåt igen.
Är inte garanterad att jag alltid skall vara frisk,det kan hända igen.
Det händer mycket i livet och den går inte alltid på räls.
Är tacksam för alla de bra och härliga dagarna och att det är så mycket ljusare i mitt liv.
Tacksam för vägen som jag vandrat,för den har lärt mig så mycket om livet,människor och relationer och att det kan se olika ut