På väg hem från kursen,tidigare.Höll inte ut hela dagen.Ångesten och tröttheten som smög sig på.
Idag fick jag smärtsamma minnen.Saker jag tror att jag har bearbetat,har under denna kurs visat sitt ansikte för mig.
Jag förstår att vi människor lever på olika sätt.Men för de flesta gungar det ibland.Men går det lika fort som för mig.
På en minut kan mitt liv svänga från lycklig till låg som få.
Jag ropar ut mina tacksamheter och dansar mig fram,nästa sekund kan jag kravla mig fram i blöt gyttja.
Jag har accepterat min sjukdom,men den är inte alltid lätt att leva med.
Dansen går på en smal lina och jag behöver en fallskärm på.Titta åt höger och vänster och ta hand om känslor.
Samtala mycket och vårda mig ömt.
Vissa dagar är jag lika skör som en liten gammal ömtålig kaffekopp.
Nästa dag har jag muskler som en tyngdlyftare.Det finns då inga hinder som kan fösa bort min språng mot mina mål.
Vissa dagar ligger jag i fosterställning,en annan dag springer jag fort.
Mellanlandar alltid i soffan,reflekterar söker svaren inom mig själv vart jag är på väg.
Ena stunden trillar en tår,nästa stund skriver jag dikter.
Jag är bra på att leva och känna,men inte alltid på att hålla ut.
Jag får acceptera att det här är jag och andra kanske är annorlunda än mig.
Vi bär på våra bagage som har format oss.
Det är inte alltid det är kul.Men det är vi????