Ibland är jag så himla deppig.Värdelös känslan flyttar in i min kropp.
Allt jag säger känns fel och jag har verkligen svårt att hitta fram.
Jag trillar och snubblar överallt.
Plötsligt bryr jag mig för mycket vad andra tycker.
Jag tror att folk inte tycker om mig och att andra ser mig som konstig.
Jag går inte lika lätt i mina färgglada kläder utan känner skam över att vara jag.
Min väg mot mina mål känns allt för guppig och jag tappar tilliten till livet,mig själv och andra.
Varje andetag är tungt och jag vill bara sova.
Inget kan få mig att ändra tanken att det finns en bättre stund.
Jag vill äta mer än jag skall,för det dövar min smärta.
Ibland vill jag inte vara jag.
Hellre någon som alltid är glad,som verkar så bekymmersfri,där dagarna alltid är lätta pch ljuset alltid lyser på hennes stig…