Som barn lärde jag mig snabbt att jag kunde trycka bort svåra känslor med mat.Det som fungerade bäst var sockriga saker,mycket fett och vetemjöl.Hade alltid något gömt i min garderob,som jag kunde ta till när känslorna blev för svåra.
Det dämpade ett tag,sen kom tjockångesten och skammen för att jag ätit det där förbjudna och då åt jag ännu mer.
Det bästa var när jag var så mätt så det kändes som att jag skulle spricka.
Kände mig alltid tjock.
Som tonåring började jag banta,fast jag hade en helt normal kropp.Där började kampen om att räkna kalorier livet skulle bara handla om mat och att väga sig.
Jag dög inte som jag var.Åt i smyg när ingen såg på.Bantade ofta,gick ned massor i kg,det höll någon månad och sen gick jag upp allt och lite till.
Smygandet var den största boven.skammen som kom till.
Förstod inte att jag behövde arbeta med mina känslor och mig själv för att bli fri samt bry sig om andra och inte bara se till mig själv och mina problem.
Det var ett tag sen som jag förstod att jag behövde gå igenom hela mig själv från grunden för att slippa mina ätproblem och starka självcentreringen.
Maten hade bara vart ett symptom till oroligheterna inom mig själv.
Det var skönt att äntligen få insikt och börja jobba från grunden.
Idag möter jag mig själv ärligt är uppmärksam på att inte fastna i mig själv.
Räcker ut min hand till någon som behöver mig.
Fått inse och gjort valet att ta bort socker från min kost,sockret truggar mig tillbaka till det som var förut.
Nu mår jag bättre och när jag mår bättre kan jag finnas mer för andra,släppa på min självcentrering och gå ut ur min bubbla❤❤❤