Att jag hade legat på psyket och totalt tappat kontrollen,var inget som jag andades om till lätt bekanta.
Jag var full av skam,skämdes och gjorde allt för att dölja det.
Samtidigt som jag var oerhört rädd att det skulle hända igen.
Manisk,psykotisk och deprimerad,var inget jag ens önskade min värsta fiende.
Rädslan och skammen åt upp mig.
För snart fyra år minns jag att jag la ut ett inlägg på facebook,där jag vågade berätta om min diagnos.
Det var skälvande att trycka på skicka knappen,men jag fick bara fina ord.
Sen så sakta vågade jag visa mer och mer vem jag var.
Det har vart en resa,men säger tydligt att jag är inte min sjukdom utan det är en del av mig,som jag behöver ta hand om varje dag.
För att själen inte skall springa iväg,eller att jag skall falla ned i djupa hålet.
Behöver ta hand om mig och göra bra saker.
Idag är jag inte längre rädd att visa vem jag är.
Självklart tycker nog inte alla om det.
Men jag tänker att om jag vågar vara öppen och lägga bort skulden,så kanske någon annan,annan vågar.
Jag plöjer lite i fördomar.
Psykisk ohälsa är jätte vanligt pch det kan hända vem som helst på något sätt.
Tar vi bort skulden och skammen så tror jag vi får en bättre dag.
Vi kan lära oss av varann.Ge hopp,ta bort rädslor och våga vara dem vi är❤❤❤