Jag gör det fortfarande..Men inte förr.Inte förr när jag inte kunde sätta ord på ångesten.Inte när den satt fast i min kropp.När den inte fick mig att varken andas eller svälja maten.När jag var tvungen att springa ur affären för att det var för mycket folk och det snurrade i mitt huvud och andetagen var svåra att ta.
När jag inte visste varför jag behövde ta lugnande.
Ångesten blev min vän när återhämtningsvägen hade pågått en stund.
När jag fann verktyg och kunde förstå vad den onda,smärtsamma känslan handlade om.
När jag vågade ta tag i livet och ge mig mer space.När jag vågade bli arg och leva genom hela mig.När jag bryr mig om andra.När jag tar ansvar och agerar.
När jag klarade av att ropa på hjälp.När någon medmänniska hjälpte mig att sortera ångesten.
När jag kunde kasta bort de lugnande,dämpande och våga vara kvar i ångesten,vänta ut den.acceptera den.
Ångesten hjälper mig att se att något är fel,att jag behöver åtgärda något eller vila mig.
Stanna upp och lyssna på min själ.Den skriker till mig
Maria lyssna på mig.
Jag klarar inte av att leva med min ångest själv.
Behöver många andra,utan er skulle ångesten redan ätit upp mig…