Påsken för nio år sen,stod jag å min far i köket i Lerbodatorp där Öster.
Vi hade precis diskat efter middagen.Min son var ute i trädgården och snickrade.
Jag sa till min pappa att jag aldrig mer skall arbeta.var svag efter depressionen.jag hade inga tankar om mig själv och min framtid.Den ända sanningen var att jag aldrig mer skulle klara att arbeta.Min pappa försökte peppa mig och få mig att komma på andra tankar.
Jag var beslutsam och oövertalad.
Min pappa gick ut till min son i solen.
Satt på kökssoffan och tårarna rann nedför kinderna.
Mitt i mitt kaos,vände min tanke och hoppet och en beslutsamhet flyttade in i mig.Det var som att blixten slog ned.
Frågade mig själv vad jag sysslade med.Klart jag skall arbeta,klart jag fixar det.
Sprang ut på gräsmattan i bara mina strumpor ,tog min mobil och ringde ett extra jobb jag haft.Javisst de ville att jag skulle komma redan nästa fredag.
Hemma i Bromma mötte jag min gamla Förskolechef på en promenad.Hon undrade hur jag mådde och jag svarade bra.Sa att jag tänkte börja jobba igen.orkar du det frågade hon tvivlande.Självklart sa jag.
När jag väl kom hem darrade hela kroppen.Jag bannade mig för att jag sagt så till henne.
Det dröjde inte mer än någon dag,sen ringer hon upp mig och erbjuöd mig ett vikariat på en förskola över sommaren.
Jag tackade ja och sen är hon referens när jag söker jobb.
Blir anställd i aug för nio år sen.
Första åren var jobbiga.Men sen kärleken kom un i mitt liv och jag utvecklades började orken komma.
Som sagt nu har det gått 9 år.Jag är fästmö men skall snart pröva nya vägar i arbetet.
Det är spännande och jag är så otroligt tacksam för alla nya chanser jag fått i livet.
Att det verkligen går att börja om och om igen.
Jag bär????????????