Hur kan jag säga något så knäppt,att ångesten är min vän?
Men den är det.Den är en av mina väg visare.
Det finns nästan inget hemskare än ångest.särskilt inte när det blir totalt överväldigande och jag inte ens kan stå rakt upp.När allt knyter sig i mig och jag får svårt att få luft.
Men min ångest vill berätta något för mig.
Kanske jag vart dum och behöver be någon om förlåt.
Är ångesten från djupet av min barndom,kanske jag behöver jobba med det en stund.
Är jag på fel väg, hoppar ångesten på mig.
Har jag missat något i livet,gör jag sådant som inte är bra för mig.
Har jag glömt vissa saker,kanske jag har för fullt och glömt att vila.
Behöver jag bearbeta någonting.
Vågar jag möta min ångest och försöka nysta upp vad som sker.Eller stoppar jag huvudet i sanden och väljer att blunda.
Ångesten är verkligen ful och hemsk,ibland hatar jag den.
Men den hjälper mig,därför kallar jag den min vän.
Den visar helt enkelt riktningen och får mig att stanna till och uppmärksamma mig själv eller de runt omkring.