Det känns speciellt att ha min Vernissage i Kyrkan. Genom åren har de haft dörrarna öppna och gett mig mycket stöd. Alla samtal, där jag fått bolla mina icke formulerade känslor. Hjälp att sätta ord på känslorna.
Minns när jag var i en mani i 20 års åldern, som ungdomspastorn var den som fick mig till sjukhus, fast jag inte alls ville. Eller i 30 års åldern när min konfirmationspastor kom över sent på kvällen för jag hade sådan kraftig ångest.
Så många samtal i kris eller medvind.
Och massor av sång
De har verkligen gett av sig själva och sin tid.
Tacksam