För 16 år sen alltså år 2000,hamnade jag i ett starkt maniskt skov
Jag var rejält uppvarvad och behövde lugnas ned..Jag lades in på en låst avdelning på st görans sjukhus
Pappa min,bad läkaren att få ta med mig till eriksdals badet.
Han förklarade att jag alltid mått bra av att simma.
Läkaren sa att det kunde vara för många intryck för mig att tillfrisknandet kanske skulle ta lite längre tid.
Pappa gav sig inte.
De turades om att ta mig till bassängen,min far och mina vänner.
Jag simmade som jag vet inte vad,var då inte ett dugg rädd att få vatten i näsan som annars.
Var som en säl och tror faktiskt att simnings utflykterna gjorde mig helare och friare.
Igår när jag var tillbaka och simmade i samma utomhusbassäng som då för 16 år sen,kände jag mig deppig och gråtfärdig på tunnelbanan dit sen bara några sekunder i vattnet,hade det deppiga flytit bort och jag kände mig åter fri.
Det är häftigt och jag är tacksam ända långt in i ????