Jag var sjuk många gånger.
Vissa gånger smög det sig på.
Men speciellt en gång så flög den bara in i min själ,manin.
Det är mer sällan nu för tiden som jag är rädd för den.
Men vissa dagar när jag är för trött och uppvarvad,sätter sig rädslan fast med sina klor i hela mig.
Jag har lärt mig att leva extra försiktigt.Jag använder mig ofta av mina egna verktyg och strategier.
Det är ett måste.Mycket räcker det till,men har inte svaret att det aldrig mer kan hända.
Jag lever med min sjukdom varje dag.Har accepterat att den finns,fast jag vissa dagar går på en smal lina med darrande ben.
Min omgivning har stor betydelse.Min man lever med mig varje dag och han tar del av mina rädslor.
Peppar mig ofta,ser på mig som jag är en frisk människa.
Jag är tacksam för den kärleken.Han tror på mig och att jag kan om jag vill…
Vissa stunder behöver jag extra mycket vila,mellanrum mellan jag far fram hit och dit,med tjugo bollar i luften.
Ibland tänjer jag på mina gränser,och då får jag vila ännu mer.
Trots att jag accepterat min sjukdom,blir jag ibland lite less.
Det är när jag känner mig skörare än de flesta människor i min omgivning.
Är en känslig person,men besitter en styrka som få.
Kan få mycket gjort,är väldigt kreativ med ett hjärta som mest ser det goda i människan och letar inte så mycket fel.Iallafall inte hos andra????????????