Hade vart i Värmland kanske 2 dagar då i Januari när jag var 20 år.Blev sämre och sämre.Kom på att min kompis mamma kanske skulle förstå vad det var för fel på mig.Hon jobbade ju på socialen.
Satt i min tågfåtölj med ett stort skissblock och kolpennor.Denna tågresa grät jag inte.jag var koncentrerad med mitt skissande.Kikade på de andra medpassagerarna lite då och då.Tyckte att alla glodde på mig.Nu trodde jag att jag var en kändis,att alla visste vem jag var.Strundade i de andras blickar.Hade fullt upp med rösterna i mitt huvud,som pratade på.
Hos min kompis förvärrades allting.Jag sov ingenting på varken dagens eller nattens timmar.
Fann en Ungdomsbok som hette Lotta,lusläste den och trodde att Lotta var jag.
En morgon var jag på väg att klättra ut ur badrumsfönstret på andra våningen.Det stod i boken att jag skulle gifta mig.Tvilling bröllop.
Hade bråttom.Min kompis mor hann stoppa mig.
Vi gick ned i köket och där satt en kvinna i mörkt hår.
Hennes ansikte var blekt.Jag frågade henne -vem är du.
Hon svarade mig
-jag är ju din mamma.
-Är du min mamma?
Vi gick snabbt in i hennes lilla röda micra.Hennes fot tröck hårt på gaspedalen.Ganska snart var vi på Karolinska sjukhuset.
Jag undersöktes,de sa att jag var psykotisk.Alla runt omkring var chockade.Hur kunde detta hänt Maria?Hon som har ett sådant tryggt liv.
Psykiatikern sa med stark stämma-det här händer aldrig dig igen.
Det är Indien resans fel.
Jag blev inlagd länge.
Livet gjorde ont
Men tillslut blev jag bra igen