Jag var 20 år,nyss hemkommen från Indien.Min familj var på semester utomlands.
Hade vart hemma några veckor.Mådde mer och mer dåligt.Fick sjukskriva mig från mitt jobb.Jag grät mest hela tiden.Det bodde bara ångest inom mig.
Satt uppe på natten,sömnen ville inte infinna sig.
Förstod att jag inte kunde vara ensam hemma.
Skrev ett brev till mina föräldrar,inget roligt brev.
Fick skjuts av min kollega till centralstation,där tåget skulle ta mig till Karlstad och min faster.
Det var en iskall Januarikväll,mörkt ute och snön låg som ett djupt täcke.
Jag satt uppkrupen i min tågfåtölj,med fötterna på sätet och den svarta stora dunjackan låg över mig som ett täcke.
Det var fullsatt på tåget.
Tårarna rann i en jämn ström ned över mina kinder.Ögonen var röda och svullna av alla tårar.
I tågets snabba framrusande fart iaktog jag dörren ut på spåret.
Fick tankar att jag skulle öppna dörren och hoppa ut.Kanske mitt liv skulle då ta slut.
Orkade inte leva längre.När konduktören kom,en stor kraftig man med ett stort yvigt rött skägg i ansiktet,frågade jag med en ynklig viskning om han kunde titta till mig ibland.Jag visste ju inte vad jag kunde hitta på.
Han sa med djup,och en snäll stämma.Kom du bara bort till min kupe så får du fika,så kan vi prata.
Han klippte min biljett och gick vidare till nästa vagn.
Satt där i min stol.Lanskapet svishade förbi i den mörka kvällen.
Jag härdade inte ut.Tårarna sprutade och jag snörvlade.folket runt omkring började titta på mig.
Jag blev stressad.Hoppade i mina bruna slitna kängor,letade upp konduktörens vagn.Han skyndade sig att hämta en kopp hett kaffe samt en stor kanelbulle gav han mig och vårt samtal började.
Mina ord forsade ut genom min mun,det fanns inget slut.
Jag berättade att jag hade så dåligt självförtroende,ja jag kunde ingenting.Jag var 20 år och kunde inte ens laga mat och ingenting som hörde min ålder till.jag hade vart värdelös i skolan,jag fattade ingenting.
Konduktören lyssnade tålmodigt,plötsligt sa han med stark stämma.Maria du skall plugga på Folkhögskola,där lär man sig bra saker.Där kan du få självförtroende och må så mycket bättre.
Vårt samtal tog slut på Karlstad station.Han väntade tills alla gått av sen följde han mig ut på perrongen för att möta upp min faster.
Tänk vilken hjälte han var,kommer alltid minnas denna medmänniska som han var.
Som lyssnade på en sargig 20 åring just då hon behövde det som mest.
Sen dygnen i värmland smög sig psykosen på,och livet skulle skaka rejält…